Svartsjuk

- Vad tycker du själv är ditt största problem i relationer?
Han sitter framför mig och ser oförskämt avslappnad ut. Själv är jag inte det minsta avslappnad. Det känns märkligt att sitta framför en främling och försöka sätta ord på sina problem, prata om sina hemligheter och svagheter som om det vore den mest lojala vän i världen. Han ser på mig över sina glasögon.
- Jag tror.. jag är ganska säker på, eller, ja, jag skulle vilja säga att det är att jag är så... svartsjuk.
- Hm. Svartsjuk. Är det någon som varit otrogen mot dig?
- Nej..inte vad jag vet.
- Någon som du misstänkt varit otrogen mot dig?
- ...nej
- Har du varit otrogen?
- Nej!
- Har någon av dina föräldrar varit otrogna?
- Nej... inte vad jag vet där heller, svarar jag och börjar känna mig dum. Det kliar i armhålorna.
- Tycker du att du får för lite uppmärksamhet?
- Nja... nej, egentligen inte.
- För lite respekt?
- Nej..
Han lägger ner papperen han hållit i och ser på mig med lugna och snälla ögon. Inte alls dömande, som jag kanske hade varit, om jag pratat med den här idioten han har framför sig.
- Så varför, egentligen, har du för anledning att vara svartsjuk? frågar han vänligt och tar av sig glasögonen.
Jag tittar på en halvt avbiten nagel och stoppar impulsen att fortsätta bita på den. Det här börjar kännas obekvämt. Vad gör jag här egentligen, undrar jag? Är inte hälften av alla i världen egentligen lika irrationella som mig? Jag tittar upp igen och han väntar tåligt. Totala motsatsen till mig. Jag kan inte minnas sist jag väntade på något med tålamod. Jag kan inte minnas sist jag hade tålamod över någonting alls.
- Jag.. jag vet inte. Det känns helt ologiskt och irrationellt när jag tänker på det. När jag försöker förstå varför och vad jag är svartsjuk på, men jag kommer aldrig fram till nåt, svarar jag trevande och känner med förskräckelse en klump krypa upp i halsen och tårar bränna bakom ögonen. Jag suckar lite för högt och han tittar på mig, nästan lite roat. Jag börjar bli arg. Mest på mig själv.
- Åh. Jag, jag tror nästan jag undermedvetet försöker förstöra allt för mig själv.
Jag tittar vädjande på honom, som om han ska kunna komma med någon magisk lösning på alla mina problem. Som om han ska kunna säga två meningar som helt plötsligt gör allt klart för mig, och botar mina idiotiska idéer. Botar min hjärna. Jag har analyserat mig själv allt för länge nu, nu vill jag att någon annan ska göra det åt mig. Kanske kommer han fram till något annat än mig. Kanske han kan säga till mig att jag inte är en idiot. Kanske han kan hjälpa mig, när ingen annan kunnat.